Så en liten uppföljning, det jag alltså ser som problemet är “vår” acceptans för mediokra lösningar. Det är klart att utifrån 3000 olika CSI och Law & Order så går det att skapa 5000 till. Dessa nya 5000 kommer också fungera som förströelse. På samma sätt kommer vi kunna automatisera en väldig massa terapisamtal. Vår styrka som art är att vi är så sjukt jävla lika allihop. Det är klart att jag inte har några unika problem jämfört med min nästa. Jag har läst några andra böcker och säger samma sak som du med andra ord. Vi är samma. För en i dagsläget normal Large Language Model kan en genomföra en session samtalsterapi med någon som har ett generiskt mänskligt problem. Vilket min tes alltså är att ALLA mänskliga problem är.

Är det dåligt, är det opersonligt? Omänskligt? Vill vi koppla på kameran kan vår virtuella PT hjälpa oss med vinkeln i knäna vid knäböj. Vill du konvertera till katolicism, judendom eller rent av Church of the Flying Spagetthi Monster så kan en digital assistent guida dig hela vägen genom den processen.

Att detta är möjligt är inte för att dessa modeller är så överjävligt bra. Det är för att vi är så sinnesrubbat dumma i huvet och går omkring och tror att “resultat” är viktigt. Det är uppenbart så att man mår bättre tillsammans med andra människor, men vi har kommit att göra resultatet/avslutet viktigare än processen. Det viktiga med terapi är inte att du gått i terapi det är att du mår bättre. På samma sätt så är det viktigaste inte vilken färg du har på ditt Six Sigma bälte utan att du förstår hur saker hänger ihop. Lite som att om det BARA vore viktigt att bli aspackad så hade dunkarna gått varma, men nu plöjer vi ned ett par sköna pistoler i La Romanee och gud vet vad. Posering eller smak? Spelar ingen roll, båda är 100% mänskliga.