Tillbaka till hur det var

Inledde veckan med att läsa en galen artikel (i DN) signerad Stockholms Handelskammare om hur bussresandet fallit med 5,6% och hur förödande det är.

“Våra medlemmar vill ha tillbaka sina anställda på kontoret”. Kruxet är ju att de anställda inte vill vara där i samma utsträckning. Jag blir alltid orealistiskt provocerad av resonemang som bygger på att “vi ska tillbaka till det normala” eller “tillbaka till hur det var”. Jag tycker det vore klädsamt av publicisten att påminna om vem som tjänar på just denna tillbakagång. Och just till denna tidpunkt.

Vi kan ju göra oss påminda om att det fanns en tid då ludret kallades konkubin och kokain var medicin. Ska vi gå tillbaka dit? Och i slutet av 1800-talet ville amerikanska patentverket avveckla sig själva “för allt som kan uppfinnas är redan uppfunnet”. Det finns ju även de som vurmar för en återgång till den tid då kvinnor inte fick rösta, när vi bara åt lättfångat småvilt eller när läckra knästrumpor var all the rage (förlåt Oscar).

Det är alltså dumt. Dumt att gå tillbaka. Människan som art har aldrig gått tillbaka. Vi rör oss obönhörligt framåt. Att vi satt och möglade i filtklädda trälhav för några år sen och som en konsekvens av det åt en dålig lunch som vi spillde halva av på skjortan så den åkte in på kem betyder inte att det var det sista steget i evolutionen.

Tänk om pendling till stadskärnor är gammelt. Tänk om centralisering är gammelt. Tänk om det är sårbart att lägga alla ägg i samma korg. Tänk om vi skulle utgå från nu och tänka framåt.